Kitty och diamantstölden(The mystery at Lilac Inn)
Denna version är från 1973 i USA och originalet är från 1961. Min bok är i nionde upplagan tryckt 1973 i Falun.
Kitty och Helen Corning paddlar i en och en halv timme från River Heights för att besöka deras vän Emily Willoughby. Emily och hennes blivande man har köpt värdshuset Syrenen och har stora planer för hur de ska utveckla etablissemanget.
När de paddlar förbi en annan bekant visar det sig i samtalet att Kitty verkar ha en dubbelgångare. Kitty tar det med en klackspark men snart nog visar det sig att dubbelgångaren utnyttjar likheten på oärliga sätt. Kittys köpkort blir stulet ur Kittys hem och jag blir förvånad över att det inte nämns något om att hon kontaktar banken och spärrar kortet. Jaja.
Mysteriet på värdshuset verkar först röra sig endast kring Emilys stulna diamanter men Kitty misstänker att något större står på spel. Hela första halvan blir jag bara irriterad på att Emily som ska driva ett värdshus verkar ha svårt att fatta beslut och att hon inte kan stå upp för sin sak. Inte heller tar hon upp det hon funderar över med personerna det berör som hennes faster eller värdshusvärdinnan Maud. Gah! säger jag bara.
Efter första halvan verkar det ändå styras upp så smått. Kitty har ett samtal med sin far som bidrar med en ny vinkel på saker och ting. Det är fint att boken skildrar en bra relation mellan dotter och far.
Alldeles i slutet av boken fångas Kitty in och stuvas ner i en miniubåt. Denna är på väg ut till en båt där skurkarna ska hoppa på och sedan fly landet. Kitty lämnas kvar på u-båten för att dö tillsammans med diamanterna(!) men räddningen kommer i tid för att rädda Kitty.
Kitty och John, en man som varit med i hela boken återvänder till u-båten och dyker ner för att hämta upp diamanterna till Emily. Tidigt i boken fick vi veta att Kitty vunnit en djupdykningstävling och alltså är en baddare på att dyka.
Jag avslutar med ett citat från bokens sista sida.
"På kvällen före Emilys bröllop var det möhippa på Syrenen. Ett tiotal unga damer hade samlats för att fira Emilys sista kväll som ogift. De flesta var förlovade och samtalen rörde sig mest om heminredning och matlagning och de unga parens framtidsplaner.
Helen och Emily, som satt på varsin sida om Kitty, var inbegripna i en intressant diskussion om Dicks och Jims förtjänster som äkta män. Kitty hörde på med ett halvt öra, men gång på gång flög hennes tankar iväg till mysteriet hon just hade löst.
- Stackars Kitty, sa Emily skuldmedvetet. Här sitetr vi och pratar om våra älsklingar. Det kan inte vara kul för dig att höra på allt det där snacket om bröllop och bosättning. Varför skaffar du dig inte också någon att kila stadigt med?
- Men det har jag ju, svarade Kitty leende. Jag kilar stadigt med mina mysterier!"
Andra bloggar om: Kitty Drew, ungdomsböcker, diamanter, dykning
Denna version är från 1973 i USA och originalet är från 1961. Min bok är i nionde upplagan tryckt 1973 i Falun.
Kitty och Helen Corning paddlar i en och en halv timme från River Heights för att besöka deras vän Emily Willoughby. Emily och hennes blivande man har köpt värdshuset Syrenen och har stora planer för hur de ska utveckla etablissemanget.
När de paddlar förbi en annan bekant visar det sig i samtalet att Kitty verkar ha en dubbelgångare. Kitty tar det med en klackspark men snart nog visar det sig att dubbelgångaren utnyttjar likheten på oärliga sätt. Kittys köpkort blir stulet ur Kittys hem och jag blir förvånad över att det inte nämns något om att hon kontaktar banken och spärrar kortet. Jaja.
Mysteriet på värdshuset verkar först röra sig endast kring Emilys stulna diamanter men Kitty misstänker att något större står på spel. Hela första halvan blir jag bara irriterad på att Emily som ska driva ett värdshus verkar ha svårt att fatta beslut och att hon inte kan stå upp för sin sak. Inte heller tar hon upp det hon funderar över med personerna det berör som hennes faster eller värdshusvärdinnan Maud. Gah! säger jag bara.
Efter första halvan verkar det ändå styras upp så smått. Kitty har ett samtal med sin far som bidrar med en ny vinkel på saker och ting. Det är fint att boken skildrar en bra relation mellan dotter och far.
Alldeles i slutet av boken fångas Kitty in och stuvas ner i en miniubåt. Denna är på väg ut till en båt där skurkarna ska hoppa på och sedan fly landet. Kitty lämnas kvar på u-båten för att dö tillsammans med diamanterna(!) men räddningen kommer i tid för att rädda Kitty.
Kitty och John, en man som varit med i hela boken återvänder till u-båten och dyker ner för att hämta upp diamanterna till Emily. Tidigt i boken fick vi veta att Kitty vunnit en djupdykningstävling och alltså är en baddare på att dyka.
Jag avslutar med ett citat från bokens sista sida.
"På kvällen före Emilys bröllop var det möhippa på Syrenen. Ett tiotal unga damer hade samlats för att fira Emilys sista kväll som ogift. De flesta var förlovade och samtalen rörde sig mest om heminredning och matlagning och de unga parens framtidsplaner.
Helen och Emily, som satt på varsin sida om Kitty, var inbegripna i en intressant diskussion om Dicks och Jims förtjänster som äkta män. Kitty hörde på med ett halvt öra, men gång på gång flög hennes tankar iväg till mysteriet hon just hade löst.
- Stackars Kitty, sa Emily skuldmedvetet. Här sitetr vi och pratar om våra älsklingar. Det kan inte vara kul för dig att höra på allt det där snacket om bröllop och bosättning. Varför skaffar du dig inte också någon att kila stadigt med?
- Men det har jag ju, svarade Kitty leende. Jag kilar stadigt med mina mysterier!"
Andra bloggar om: Kitty Drew, ungdomsböcker, diamanter, dykning
5 kommentarer:
Förstår jag dig rätt att du inte var så nöjd med denna? Där har jag i så fall en något avvikande uppfattning. Jag citerar vad jag skrev om denna titel en gång:
Jag föredrar i regel originaltexten framför den reviderade. Men ibland tycker även jag att den reviderade är bättre. Ett exempel är den fjärde boken "Kitty och diamantstölden". I originaltexten frodas rasismen (Kitty har uppenbart en nedlåtande attityd gentemot svarta.), och historien är seg utan finesser, även om slutet är dramatiskt. Den reviderade historien är som en helt ny bok, även om det även där handlar om en diamantstöld och delvis samma karaktärer. Men här är den störande rasismen borta, historien är dessutom bunden mer till värdshuset vilket skapar en härlig mystik, det händer dessutom betydligt mer och intrigen är riktigt raffinerad. Den reviderade versionen håller jag som en av de bästa i hela bokserien. Originaltexten däremot är ärligt talat ganska så bedrövlig.
Mm, jag är missnöjd med Emilys karaktär men visst är mysteriet bättre då det utspelar sig på Syrenen. Det blir inte samma slump som ger Kitty ledtrådar och det är ett plus. Och det är också skönt att slippa det riktigt tråkiga fördomsraddet i originalversionen. Jag gillar ju slutet med Kittys käcka kommentar om att hon kilar stadigt med sina mysterier. :)
Men på det stora hela kan jag inte säga att jag gillar denna bok så jättebra i alla fall... Bra att vi tycker olika!
Synd att så få verkar vilja diskutera Kittyböcker. Traderas diskussionslista försvann och på "Flickbokslistan" är det lugnt. Tycker att det borde finnas fler Kittyläsare.
Ja jag grubblar på det där. Men kanske vill man bevara minnen.
Det har jag inte tänkt på. Det ligger nog mycket i det. Det är ganska obehagligt att läsa om en bok som man har en speciell känsla för sedan barndomen, och så visar det sig att boken faller platt. Det har ju hänt ibland.
Skicka en kommentar