Kitty och tornrummets hemlighet (The Sign of the Twisted Candles, 1933) men den version jag har är eventuellt reviderad då det är en ny copyright 1957. Jag har åttonde upplagan och den trycktes 1971.
Kitty, Bess och George överraskas av ett fruktansvärt oväder (hur många böcker händer det i egentligen?!) och de söker skydd på ett gästgiveri dit de leds av ett mjukt och varmt ljussken. Kitty pratar med flickan som serverar på stället och det bestäms att de ska kvällsfika med den 100-årsjubilerande Asa Sydney. Den gamla mannen berättar lite om sitt liv och alla förundras över att han var med på tiden innan elen fanns och innan folk körde bil. (Det här är ju svindlande med tanke på att jag sitter och läser boken 2016 och förundras över att jag kan skriva om boken på internet och chatta med människor från olika länder via olika sociala medier och att vi kan flyga utomlands på semester, att nuförtiden sker bedrägerier på internet och inte genom att norpa någons aktieutbetalningar från posten...)
Kitty gillar flickan Sadie och önskar att hon kunde hjälpa på något sätt eftersom det är uppenbart att Sadie behandlas illa. När de säger hejdå nämner Kitty att hennes far är advokat och om Sadie behöver hjälp är det bara att höra av sig. På utfarten möter de en man som känner igen Bess och George - de är släkt på något sätt.
Släktskapet gör att Bess och George inte vill umgås med Kitty under tiden som mysteriet pågår. Kitty chockar, det bör hon ha gjort, när hon tilltalar vuxna med auktoritet och alltid har lösningar på diverse dilemman. Vi läsare älskar Kitty för detta. Sadie blir lite av en Askunge-figur i detta mysterium vilket är ett vanligt motiv i de tidiga böckerna. Allt löser sig tillslut och skurkarna får sitt straff.
Den här boken är så där mittemellan. Styrkorna är att Kitty är aktiv och löser problem i denna bok. Det är inte bara slumpen som gör att saker förändras.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar